Det är sent på jorden. Men Chop Chop har fullt upp: Leverera paket, hugga träd, klippa hår. Stå vid löpande band i hönsfabriken. Sköta barn. Röja minor. Alla jobb delas ut med chefens jäktade ord: Raska på, chop chop!
”Chop Chop, det är väl jag det”, tänker den lilla roboten.
Chop Chop programmeras att göra allt. Tempot rusar uppåt - Chop Chop levererar. Chop Chop gör alltid sitt bästa. Men det räcker aldrig. Då blir det sparkis. Och nytt jobb-jobb.
Chop Chop sover inte. Chop Chop äter inte. Chop Chop tar aldrig kaffepaus. Människor blir trasiga och trötta. Ont i hjärtat, ont i själen. Chop Chop är aldrig sjuk. Men Chop Chop har hört ryktas: en gång byggde människorna själva katedraler. Bibliotek. Symfonier. Pyramider.
Chop Chop. En tapper jordbos berättelse är den fjärde bilderboken där Linda Bondestam står för både bild och text. Här varvas en dos civilisationskritik med humor och vemod. Vad händer med världen när hjulen rullar på i turbofart? Vad sysslar vi människor med egentligen?
Linda Bondestam is an illustrator based in Helsinki. A graduate of Kingston University in London, she has illustrated dozens of children's books that have been translated into more than ten languages. One of the most celebrated illustrators in the Nordic countries, Linda was awarded the Snöbollen for Swedish Picture Book of the Year in 2016 and the Nordic Council Children and Young People's Literature Prize in 2017 for Djur som ingen sett utom vi (Animals that no one has seen except us). She was also nominated for the August Prize in 2020 for Mitt bottenliv (My life at the bottom) and is a six-time ALMA nominee, among various other awards.
Älskar kritiken av västerländska kapitalstyrda normer om arbete och effektivisering. Det här är en ovanligt dyster, barnbok men som också har sina stänk av humor. Väl värd sitt Augustpris.
Det här är en sån där bilderbok som känns som att den har vuxna som målgrupp. Den behandlar väldigt komplexa och tunga saker som exempelvis kapitalismens och samhällets krav på ständig effektivisering. Den här boken får mig att tänka på teorin "late stage capitalism" där de som äger teknologin/"molnet" är de som kontrollerar samhället. Att vi är på väg mot "Techno Feudalism". "Power is no longer in the hands of those who own machines but stems from cloud capital, the new digital lands." Jag är verkligen inte så påläst om det här men det låter ju mer som en annan version av kapitalism, med en annan grund.
Anyhow. I boken Chop Chop följer vi en robot. Roboten börjar på ett företag där den såklart är starkast, snabbast och effektivast. Chefen säger åt alla medarbetare att "chop chop" (alltså skynda sig) och roboten tror där efter att den heter Chop Chop. Efter att roboten arbetat där ett tag kan chefen sparka alla människor. Roboten går på solenergi som nästan är gratis, den behöver ingen lön, den behöver inte vila och den är ändå bäst på allt!
Tills... det kommer en nyare och bättre robot. Chop Chop blir omprogrammerad till att utföra andra arbetsuppgifter. På gatorna protesterar fler och fler människor. Robotarna tar våra jobb! Allt var bättre förr! Ta bort problemavfallet!
Efter många omprogrammeringar hamnar Chop Chop på en krigsfabrik. Där behövs många händer. Det blir krig och Chop Chop måste slåss. Men Chop Chop är inte gjord för att kriga. Chop Chop är en dålig krigsmaskin.
Vi förstår att kriget går så långt att det släpps atombomber. Så många atombomber att alla människor dör och jorden hamnar nästan som i dvala. Flera hundra år senare vaknar Chop Chop igen. Det är bara robotar kvar på jorden. Tills han hittar en IVF klinik. Människorna får en chans att börja om från början.
Tämä oli mielenkiintoinen teos, mutta ehkä suunnattu enemmän aikuisille kuin lapsille. Tässä käsitellään tärkeitä ja synkkiä aiheita, mutta lapsille toivoisi, että niissä olisi joku toiveikkuuden hitunen tai lupaus paremmasta. "Kaikilta meni työt, syttyi sota ja kaikki kuolee" ei ole ihan se viesti, jonka tahtoisi lapsille kertoa.
Paha mennä sanomaan, kenelle tätä voisi suositella, koska kyyniseen aikuiseen tämä tosiaan uppoaa, mutta nuorelle lukijalle tämä voi olla liian lapsellinen ja taas luettavaksi taas turhan synkkä. Itsekin pidin pienenä synkistä ja pelottavista tarinoista, mutta niihin tarvitsi kuitenkin mukaan joko vahvan tarinan tai pienen positiivisen palan loppuun. Tässä ei ollut oikein kumpaakaan.
Mielenkiintoinen ja voi tietenkin auttaa vaikeista aiheista keskustelemista.
Jag har läst Linda Bondestams Augustprisbelönade bilderbok Chop Chop en tapper jordbos berättelse.
Det börjar med kretskort, processor och solceller och så plötsligt finns en liten robot, byggd för att jobba 24/7 och alltid vara människorna till hjälp. Roboten uppfattar sitt namn som Chop Chop (efter att första chefen på första jobbet beordrat alla att jobba) och kör igång. Blir aldrig trött. Behöver aldrig lunchpaus. Behöver ingen lön och vips är alla de trevliga jobbarkompisarna borta. När sedan Turbo Go Go Tech kommer, ja då behövs inte Chop Chop längre och får "sparkis". Nya jobb följer. Det blir "sparkis" från många. Finns det en plats och uppgift för Chop Chop?
Som inbiten scifinörd och älskare och bilderböcker var det så klart 100% härligt att läsa Chop Chop. Jag har ingen aning om vilken bakgrund eller intressen Bondestam har, men mina tankar gå under läsningen till filmen Wall-E (Chop Chop är lite lik Wall-E och blir lika ensam så småningom) och Jag, Robot. Den senare är en klassikern inom genren där robotarna till sist tar över världen, för människornas bästa. Det blir värre i Chop Chop eftersom "bombernas bomb" explodera och atomvintern tar över en, nu människobefriad, planet. När mycket lång tid gått och solen väcker Chop Chop finns chansen att börja om. Chop Chop kommer på vad som saknas: "Det är människorna! De små var speciellt roliga!" och kanske blir det bättre den här gången?
På ett sätt låter det kanske rysligt med en bilderbok där en atombomb dödar hela mänskligheten? På ett annat sätt känner jag som vuxen att nyheter om Trumps återinträde som president, Elon Musk som heilar, ett Borgafjjäll med snösmältning som under våren, i JANUARI, ja... då är tanken på att omstart inte helt fel. Det kanske finns en ny chans..? Så småningom... och det är ju både en tröst och en ironi om den skulle ske via maskiner.
Jag funderar nu på att sätta Chop Chop i händerna på vissa av de gymnasielärare jag har omkring mig. Tror nämligen denna bok passa som diskussionsunderlag för precis alla! Bondestam är väl värd sitt augustpris!
Linda Bondestamin Hopi Hopi - Reippaan robotin tarina (Förlaget & Teos 2024, suom. Päivi Koivisto) on käsittämättömän upea teos. Se sisältää sosiaalista kommentaaria nykytilanteesta, niin siitä, kuinka robotti vie tehokkuudessaan työt ihmisiltä (jopa kirjailijoilta ja kuvittajilta), tehokanaloista, sodasta ja jopa maailmanlopusta.
Ei siis mikään kaikkein kevein kuvakirja, mutta sellaiselle ihmiselle, joka rakastaa elokuvaa Wall-E, tämä kolahtaa myös varttuneemmassakin iässä. Nuoremmille lukijoille ja kuuntelijoille riittää myös paljon bongattavaa kuvitusten yksityiskohdissa.
Wau, mikä kirja. Ihmisten elämän raakuus ja monet ongelmat ovat koko ajan taustalla, kun pieni ja reipas robotti Hopi Hopi pyrkii toimimaan parhaansa mukaan ihmismaailmassa. Lopulta käy jotain karmeaa, tai ehkä sittenkin se on jonkin uuden ja hienomman alku.
Hyvin hämmentävä, kantaa ottava ja yllättävä lastenkirja. Tykkäsin mutta en tiedä, rohkenenko antaa lahjaksi 5-vuotiaalle lapselle, jolle kirjaa ajattelin. Tarina on sen verran synkkä ja lohduton, etten oikein tiedä, kenelle kuvakirja on tarkoitettu.
Pääsipä yllättämään. Oli käänteitä jos jonkinlaisia ja puun takaa tultiin useammankin kerran. Meidän 5-vuotias tykkäsi kyllä, vaikka osa teemoista menikin varmasti yli.
Ajatuksia herättävä kuvakirja, jonka kohderyhmä ei ehkä olekaan aivan pienimmät lukijat. Itse asiassa voisin itse helposti kuvitella ottavani tämän myös aikuisten vinkkaussettiin mukaan.
Nyt kyllä lastenkirja onnistui kerrankin vetäisemään maton jalkojen alta ja tarjoamaan jotain täysin odottamatonta. Nappasin Hopi Hopin luettavaksi, kun sitä Onnimanniin tarjottiin arvosteltavaksi. En tiennyt kirjasta muuta kuin nimen ja tekijän, ja Linda Bondestamhan nyt on aina kiinnostava. Kirja kuulosti söpöltä robottijutulta, joten miksipä ei.
Kirja sijoittuu vuoden 2032 maapallolle, jossa robotit ovat arkipäivää. Pääosassa on ”pieni ja epätavallisen iloinen maan asukas”, joka haluaa vain auttaa. Robotti pääsee töihin varastoon ja nappaa nimensä pomon kehotuksesta: “Työt odottavat, hopi hopi.” Inhimillisiä työkavereita sieppaa, kun Hopi Hopi uurastaa väsymättä ja ilman taukoja kellon ympäri. Niinpä lopulta työkaverit saavat kenkää.
Heidät korvaa Turbo Go Go Tech, entistä tehokkaampi robotti, ja pian myös Hopi Hopi ja tämän pomo huomaavat molemmat olevansa työttömiä. Hopi Hopi ei lannistu, vaan tekee mitä työtä tahansa, vaihtelevalla menestyksellä. Usein liian hyvin, kuten päiväkodissa, jossa lapset rakastavat Hopi Hopia liikaa. Työ lastenkirjojen tekijänä saa sekä taiteilijat että lukijat raivostumaan. Onneksi sotatehtaassa tarvitaan aina käsiä ja lopulta sodan syttyessä rintamalla on aina tilaa robotille.
Tämäkin on jo lastenkirjalle melko epätavanomainen käänne, mutta Bondestam huipentaa sodan totaaliseen ihmiskunnan maapallolta poispyyhkivään ydintuhoon. Robotit kuitenkin selviävät, ja kun ydintalvi helpottaa, aurinkopaneelit tuottavat taas virtaa ja robotit voivat alkaa rakentamaan uutta maailmaa – ja jopa uutta ihmiskuntaa.
Bondestam on tietenkin ensiluokkainen kuvittaja ja kuvien osalta Hopi Hopi on hienoa työtä. Niin robotit kuin ihmiset on kuvattu monimuotoisesti ja kuvista löytyy paljon kiinnostavia yksityiskohtia. Ydinsodan tuho on aiheena kammottava, mutta kuvattu kirjassa tyylikkäästi. Sotakohtaukset Bondestam on ylipäänsä kuvannut lastenkirjaan sopivasti.
Ihan en siis aavistanut, mihin Hopi Hopi oli menossa. Aikamoinen kirja! En ala arvailemaan, mitä lapsilukijat – kustantamon ikäsuositus kirjalle on 3–6 vuotta – tästä pitävät ja missä määrin tuonikäisille lapsille vanhempana haluaa sotateemoja esiin nostaa, mutta olihan tämä vaikuttava. Tarinassa on sentään toiveikkuutta. Kiireen ja tehokkuuden kritiikki on toki lastenkirjoissakin paikallaan, tehokkuusajattelu epäilemättä hiipii lastenkin elämään.
Detta är en bilderbok som på ett riktigt storslaget vis vill ta grepp om ett par av samtidens och framtidens största och tyngsta, gravallvarliga ämnen: automatisering, kärnvapenförintelse. Men det handlar ju mest bara om en robot som är gullig, ändå. Så jag undrar lite vad poängen egentligen är med den enorma civilisationskritik som Bondestam bara flörtar med, på ett fluffigt vis. Vad är det tänkt att en unge ska ta med sig från läsningen? Jag tror i varje fall inte så mycket på möjligheten att gulliga robotar sällskapssjukt kommer återskapa en rar mänsklighet, efter att mänskligheten utrotat sig själv med kärnvapen. Så jag har lite svårt för den här bokens gullighet, hopparad med oförlöst gravallvar; vad är poängen? Men ok, kul.
Inspirerad av nyheten, att Linda Bondestams bok ”Chop Chop – en tapper jordbos berättelse” tilldelats 2024 års Augustpris i kategorin barn- och ungdomsböcker, lånade jag den från biblioteket. Jag läser emellanåt gärna barn- och ungdomsböcker - om de är riktigt bra. Enligt min erfarenhet är de riktigt bra då den egentliga målgruppen barnen och även vuxna gillar boken. Här blev jag lite fundersam. Hur upplever ett barn den här berättelsen? Jag har ännu inte haft tillfälle att testa på barnbarnen. Barn entusiasmeras troligen av bilderna, men att ta till sig ”budskapet” kräver nog mognad.
Teckningarna är förtjusande och Chop Chop är ändå en sympatisk och driftig robot. Kan robotar inge hopp om vår planets överlevnad eller är det här en dystopi? Jag fann element av både ludditer och andra världsförbättrare i boken. Lyckligtvis är han ändå urdålig som krigsmaskin och får fullfölja sitt uppdrag att hjälpa människan.
Baserat på texten skulle det vara tre stjärnor, men bilderna höjer vitsordet till fyra.
Jag var beredd på att denna skulle tilltala vuxna mer än barn, inte minst på grund av sidmängden. Men man kan visst läsa den för barn, speciellt om barnet ifråga går och funderar på världens undergång, krig och elände. Det finns ändå humor att finna i de olika arbetsuppgifter Chop Chop utför, så jag skulle säga att boken passar från 4 år uppåt.
Samtidens kulturella dialog om teknologi och politiska klimat fungerar som en fond som gör den hyperaktuell. Men Bondestam lyckas hitta en uppriktig kärna i Chop Chop som man kan kalla tapperhet eller naivitet. Hursomhaver behålls ett positivt barnaperspektiv, även om omvärlden är mörk.
Tervetuloa vuoden 2032 maapallolle, toivotetaan suomenruotsalaisen Linda Bondestamin lastenkirjassa Hopi Hopi. Hopi Hopi kertoi hellyttävän tarinan pienestä robotista ja samalla elettiin maapallolla vuoteen 2142 asti. Mitä tapahtuikaan tuon sadankymmenen vuoden aikana, se kannattaa lukea tästä upeasti kuvitetusta lastenkirjasta, jonka kuvituksen on tehnyt kirjankuvittajana lukuisia lastenkirjoja kuvittanut Linda Bondestam. Hopi Hopi on Linda Bondestamin neljäs itse kirjoittamansa teos, ja se voitti Ruotsissa lasten- ja nuortenkirjallisuuden August-palkinnon vuonna 2024.
Lukiessa nousi aluksi mieleen kotikadulla eessuntaas huristeleva Ässän Starship, mutta Hopi Hopi paljastui kyllä aivan omaksi vinkeäksi persoonakseen. Hopin maailmaa voi varauksetta suositella kaikille yli 5-vuotisille. Harmi, että lasten Finlandialla voi vuosittain palkita yhden opuksen: tämä jos mikä on hypensä ansainnut.
Sain suosituksen että tämä olisi sekä aikuisten että lasten kirjallisuutta ja niinhän onkin! Älyttömän nätin kuvituksen lisäksi suuri lahjakkuus kääntää tämmöinen karmea aihe lastenkirjaksi. En ihmettele yhtään Finlandia-ehdokkuutta!!
(Myös: tässä on yhdessä kohtaa kadulla ihmisjoukossa wolt-kuski ja siitä tuli jostain syystä tosi hyvä mieli)
Linda Bondestamin kuvakirjat menevät aikuisillekin sarjakuvina ja vaikutteitakin oli ainakin sweet toothista. Toimii tietysti parhaiten lasten kanssa luettuna ja keskustelun aloittajana. Aikuinen voi tarttua vaikkapa kirjan sota-, lapsenteko, talous- tai robotiikkateemaan. Loistava tarina ja ihana kuvitus.
Jos Linda Bondestamin "Hopi Hopi: reippaan robotin tarina" (Teos, 2024) ei voita tänä vuonna Finlandia Junioria, niin maailmassa on virhe ja mörökölli minut vieköön.
Ei ihan pienemmille lukijoille, mutta meille kaikille muille tätä huimaa, yhteiskunnalisesti monella eri tavalla kantaa ottavaa ja käänteissään aika rajuakin kuvakirjaa kelpaa kyllä suositella. Myös kuvituksessa riittää tutkiskeltavaa.
Edit: Näemmä Mörökölli minut vei, mutta suurta virhettä ei maailmassa ole, kun voitto meni Skutsille.
Vad roligt att en så skarp samhällsskildring och samtidigt hoppfull framtidsmålning som Chop Chop vann Augustpriset för årets bästa barn- och ungdomsbok.