« Une question s’est imposée au centre de ma vie, elle a concentré toutes mes réflexions, occupé tous les moments où j’étais seul avec moi-même : comment est-ce que je pouvais prendre ma revanche sur mon passé, par quels moyens ? J’essayais tout. »
É. L.
Édouard Louis est l’auteur de plusieurs livres autobiographiques. Il est également un des traducteurs de la poétesse canadienne Anne Carson.
Édouard Louis is a French writer born October 30, 1992. Édouard Louis, born Eddy Bellegueule, grew up in Hallencourt (Somme) before entering theater class at the Lycée Madeleine Michelis in Amiens. From 2008 to 2010 he was a delegate of the Amiens Academy to the National Council for High School Life, then studied history at the University of Picardy.
From 2011, he is pursuing sociology studies at the ENS in the rue d'Ulm. In 2013, he obtained a name change and became Édouard Louis.
The same year, he directed the collective work Pierre Bourdieu. Insubordination as a legacy to the PUF, a work in which Bourdieu's influence on critical thinking and on emancipation policies is analyzed. In March 2014, he announced that he would direct a collection, "Des mots", devoted to transcripts of conferences, interviews and short texts, for this publisher.
In February 2014, at the age of 21, he published En finir avec Eddy Bellegueule, a novel with a strong autobiographical influence. Very commented on in the media, and widely praised for its qualities, the book also gives rise to several controversies, notably on the way in which it depicts his family and his social background.
After the publication of the book, the themes it addresses are worth to Edouard Louis to receive in March 2014 the Pierre Guénin price against homophobia and for equal rights: the press release from the SOS homophobia association notes that “Édouard Louis makes you aware of the impregnation of homophobia in the daily lives of LGBT people.
English: Change: A Novel Let's be real: I also thought Louis would now really start struggling to milk his life for even more meaningful autofiction - but surprisingly, this book about, you guessed it, personal change is my favorite effort by him. In it, Louis explains how he went about changing his life and himself, but this is not an American-style text about self-actualization, reaching your potential, and fulfilling your dreams; no: our protagonist walks an extremely painful path between self-denial and self-invention, his way is littered with people he left behind, he even medically changes his appearance, and he feels a lot of regret - still, he is not sorry, because now, he is his own man.
Again, Louis talks about his working class childhood that was overshadowed by violence and poverty (see: En finir avec Eddy Bellegueule) as well as about his parents (see: Qui a tué mon père and Combats et métamorphoses d'une femme), but he gives it a new twist: He talks about his thoughts and efforts to flee which were fueled by his desire for revenge - Louis wanted the people who victimized him and discriminated against him for his homosexuality to feel shame, and he also admits that the education that led him away from his own family made him feel power over the heritage he himself felt ashamed of.
Enter Elena, a friend he made while studying in Amiens: She and her family of cultivated academics became role models for Louis, who went about his transformation after the principle of "fake it 'til you make it" - he emulated them until he met Didier Eribon and shortly after Geoffroy de Lagasnerie, who in turn became his role models and friends. The text is strong because it shows Louis' weakness: Sure, he climbed the social ladder, but he paid a prize and he can't outrun his heritage and insecurity.
This is super-interesting stuff for all the Pierre Bourdieu stans out here: You want to learn what habitus means? Look no further! It is painful what Louis endures to learn the social codes of different classes, and how much he wants to belong - at one point, he goes as far as only sleeping with people who appear rich and of high status, and he tries to convince the mayor of Geneva to adopt him (seriously!). It's sad how far he goes to deny where he came from, and he slowly comes to realize this.
But this book is also a thank you note and an apology to the people in Louis' life that were affected by his desire to change: The first part is adressed to Elena, the second to Didier (Eribon), the third to Elena again. There a passages in which he directly adresses his father, and some in which he talks to his own reflection in the mirror.
As a first generation college student and working class kid I know a thing or two about class, habitus, and the desire to take revenge on those who in your childhood thought they were better (because: richer and with parents of higher status) than you, so I found the book very affecting and in many ways relatable. I applaud Louis for his self-reflection, which grows in every book he writes: This novel is worlds apart from "The End of Eddy", because it seems like now he has the space and maturity to re-evaluate many things that happened to him.
So all in all, I can't believe that Louis has written yet another intriguing book about himself. I can't wait for the next one.
Ça fait bientôt sept ans que je suis libraire. Je suis arrivé dans ce métier sans rien en connaître. La littérature m'avait permis de fuir de bien des façons : la fuite géographique, spirituelle, mentale, corporelle. Alors j'étais sûr qu'elle allait me filer le dernier coup de pouce, me faire évoluer dans un milieu où j'allais pouvoir prendre place.
Pendant très longtemps, au cœur même de ce métier, beaucoup de gens qui pourtant connaissaient mon nom, s'amusaient à m'appeler "Édouard Louis" en pensant qu'ils allaient toucher le point sensible de ma pauvre carapace. Oui, j'étais le fils de parents pauvres, né au sein de la violence sociale et domestique, qui avait débarqué à Paris avec ses valises et ses rêves de devenir 𝘲𝘶𝘦𝘭𝘲𝘶'𝘶𝘯. Oui, j'étais le gamin qui lisait maladivement, celui qui avait fait des études supérieures dans la grande ville, qui avait des diplômes, qui voulait partir, s'enfuir, s'anonymiser, se déconstruire jusqu'à devenir celui que j'avais envie d'être. J'étais le "petit pédé."
J'ai compris que ce n'était pas si difficile, de changer. Mais que quoi qu'il arrive, l'enfance reste là. Les voix, les gestes, les habitudes, l'éducation. J'ai voulu fuir avant d'accepter les "autres moi" que j'avais été.
Ce surnom m'a poursuivi longtemps. Je l'ai porté avec fierté. En souriant. Parce que je savais les combats de l'auteur, je savais les douleurs, le travail, la résilience.
C'est sûrement pour ça que la lecture de "Changer : méthode" m'a à ce point bouleversé. Des pages entières semblaient sorties tout droit de celle qu'il m'arrivait d'appeler "ma vie d'avant." Je connaissais ces départs, ces métamorphoses, ces ivresses. Il y a dans ces pages une vulnérabilité nouvelle chez l'auteur, une honnêteté envers le lecteur et envers lui-même, il y assume le dégât des autres, les abandons et les omissions. Tant et si bien qu'après des années à le côtoyer, on a enfin la sensation d'être passé derrière les masques et les portes. Que toutes les versions de l'homme étaient enfin réunies au même endroit.
Le constat est celui de la beauté brute. Avec les fantômes, et sans costume.
Het gevaar bestaat dat je me van idolatrie zult verdenken, en dan is dat maar zo. In de afgelopen vijf jaar heb ik over alle boeken van Édouard Louis een stukje geschreven, en niet één ervan heb ik afgesloten met: nou/ach/tja. Hoe hij in elk boek zichzelf ontleedt, alsof hij zich als een ui ontdoet van zijn rokken, intrigeert me, en ik vind ook dat hij dat goed kan. In ‘Weg met Eddy Bellegueule’ rekende hij af met zijn jeugd. In ‘Ze hebben mijn vader vermoord’ portretteerde hij zijn vader en deelde hij zijn politieke overtuiging op een niet mis te verstane manier, en over zijn moeder was hij niet mals in ‘Strijd en metamorfose van een vrouw’. Het boek dat tot hiertoe de meeste indruk op me maakte, is ‘Geschiedenis van geweld’, waarin hij de verkrachting waar hij het slachtoffer van was neerschreef. Het zal je opvallen dat de man zijn onderwerpen in de buurt van zijn navel zoekt, en dat is in ‘Veranderen: methode’ niet anders. Bij andere ego-documenten krullen mijn tenen al eens, maar in het geval van Louis gebeurt dat niet. Ik neem kennis van wat hij schrijft, alsof ik zijn leven toets aan het mijne. Ik ontdek een analogie, ik zie een verschil, en af en toe frons ik mijn wenkbrauwen en denk heel even nou/ach/tja. In ‘Veranderen: methode’ vertelt hij op een eerlijke manier over zijn metamorfose: hoe hij heeft geprobeerd zich los te maken van zijn roots — van het Noordfranse dorp dat hij haatte, naar een stad die geen stad bleek, naar Parijs en de rest van de wereld. Het is een pakkend relaas, maar deze keer dacht ik voor het eerst: en nu iets anders. In vijf titels heeft hij verschillende facetten van zijn eigen leven uitgespit. Het volgende boek ga ik ook lezen. Stiekem hoop ik dat hij zich aan fictie waagt.
‘Veranderen: methode’ is uit het Frans vertaald door Jan Pieter van der Sterre en Reintje Ghoos.
An end is just the beginning of the transformation. Change shows what happens after The End of Eddy and how the journey of acceptance is a little more difficult than rejecting the world that rejected you. This is especially true when the reason you were rejected in one circle and embraced in another is your homosexuality. Inevitably, Eddy comes to understand that he has more in common with small-town France, which he is so afraid to return to, than with the Parisian elites. His difficulties adapting, pretending, and learning to be someone else are the best parts of Change.
Édouard Louis has a real problem as a writer: it is too easy for him to place the blame on others. However, here he is willing to show more of his flaws, and I applaud him for that—especially since some of his predatory behavior towards wealthy people is so visible in the second part of this work.
"In changing, did I want others to understand that I was no longer like them, had I understood that changing didn’t only mean becoming someone else but also no longer being like other people, and so rejecting those people, abandoning them, putting them hopelessly below myself? Had I become hateful?" (143).
This was one of the most self indulgent books I have recently read. I am probably in the minority here, but I did not feel any emotion or pity towards Mr. Louis' story of escaping his bleak childhood town and finds his way becoming a celebrated author.
This is a book about Mr. Louis apologizing mainly to childhood friend Elena who he abandoned after leaving for Paris. Elena's family adopts him into their world, where he learns about the finer things in life: literature, food, manners, wine.
Louis knows there's something more than just growing up with his working class family- and makes his escape, “there are truths that strike us abruptly, like desire, and others that we acquire" (47).
As he comes of age, he regrets and thinks of Elena fondly, “we dance for a long, long time, just us and the music around us, in the night, as if nothing existed at that moment but our two bodies against each other, no history, no past, no fear, no memories, no tomorrow" (70).
Though there are arresting and heartfelt sentences like this one, I completely became bored and felt as if the only thing Mr. Louis can riff on are the traumas of his childhood, and of his life.
There are moments in "Change" that I can relate to. The need to find your tribe. The need to reinvent yourself as a survival tactic. The need to find love in all the right and wrong places (and Louis even alludes to his book "A History of Violence" where he almost was murdered by a one night stand gone wrong) are all part of what it means to be human.
Traveling. New experiences. Networking- they're all a part of growing up. However, this being the third book of Mr. Louis' I've read that is part memoir, part fiction- it's the weakest and most boring one.
Like a good reader- I enjoy finishing what I start. This one was a predictable slog.
Eddy entflieht seinem Dorf und begibt sich in seiner Zeit als Gymnasiast in die Welt der Kultur, um sich an seiner Kindheit zu rächen. Bei seinen Eltern gibt es Cola und Fernsehen. In der neuen Welt Tee und Programmkinos. Im heimatlichen Dorf wählt man rechtsradikal. Eddy, der jetzt Édouard genannt wird, ist links. Die Eltern sind homophob. Édouard beginnt, seine Homosexualität auszuleben. Die Entfremdung wird zu Beginn des Buches in einer fiktiven Aussprache mit seinem Vater brilliant beschrieben.
In der Mitte des autofiktionalen Romanes folgt in "Didier (Bruch)" die Beschreibung seiner zweiten Flucht aus der Internatsstadt Amiens nach Paris. Ausgelöst wurde diese durch einen Vortrag von Didier Eribon, der bald sein Freund werden würde. Von seiner Freundin Elena entfremdet er sich nun ähnlich wie zuvor von seinen Eltern. Auch mit ihr wird in dem Buch eine fiktive Aussprache geführt.
Um seinen Bildungsrückstand aufzuholen, beginnt Édouard, obsessiv Bücher zu lesen. Diese Phase wird unglaublich eindrucksvoll beschrieben. Édouard wird an der Eliteuniversität in Paris angenommen. Mit Jobs und Prostitution verdient er das notwendige Geld. Die Angst des Versagens begleitet ihn. Er lernt die Obszönität der Reichen kennen. Schließlich entflieht er auch dieser Welt und schafft es endlich, das Schreiben zu beginnen.
Oft beschreibt Édouard Louis dasselbe oder zumindest ähnliche Dinge. Dennoch langweilen mich seine Bücher nie. Auch dieser Roman ist für mich wieder ein mitreißendes Meisterwerk.
Hmm hmm, deem. Ma tahtsin alguses öelda, et lihtsalt ülikõva lugu ja autofiktsioon on äge ja särki-värki ja et tore et mingid sarnasused on äkki isegi enda eluga ja puha. Jamh… nüüd, kuu aega hiljem kirjutades hakkasin mõtlema, et neid sarnasusi on ikkagi ootamatult mitmeid ja selliseid mida ei taha endale vist ikkagi jätkuvalt tunnistada (onju eksju ei ole vaja endaga ja omadega tülli minna??). Et noh, “ei mina ju ei ole kuhugi pürginud” ja “ega mina ei taha kuhugi “kõrgemale” tõusta” ja samal ajal meenutades, et üks paremini meelde jäänud komplimente (rõhutan!) oli see kui sõbranna ütles, et “oota, sa oled maalt vä? aga sa oled nii linnainimese vaibiga”.
Trochę się obawiałam Zmiany, bo to już zdaje się piąta książka Louisa wydana w Polsce i piąta, która opowiada jego historię. Ale okazuje się, że była ona potrzebna, żeby dopełnić historię autora, żeby pokazać jaka droga doprowadziła do tego, że z Eddiego stał się Edouardem. To trochę literacki ekshibicjonizm, ale podziwiam szczerość i odwagę Louisa, który samego siebie nie zawsze stawia w pozytywnym świetle. Teraz boję się kolejnej książki, bo jednak mam wrażenie, że temat swojego życia, pochodzenia i przemiany już dość mocno wyeksploatował. Ale Zmiana to bardzo dobra książka, chyba moja druga ulubiona po Końcu z Eddym!
Probabilmente leggerai solo le prime righe di queste parole, quindi cercherò di sfruttarle al meglio: Édouard Louis è letto troppo poco in Italia. Non lo so, il perché. Forse perché troppo queer, giovane o autobiografico. Forse perché, nel pensiero collettivo, il suo è stato un fuoco dirompente ma fugace che si è spento subito con quel suo precoce Farla finita con Eddy Belleguelle. Forse, più banalmente, non è promosso abbastanza, qui da noi, complice il recente e complesso passaggio da Bompiani a La nave di Teseo con un paio dei suoi titoli più deboli, seguendo Elisabetta Sgarbi che tanto lo aveva voluto nel suo catalogo ma che, allontanandosi dalla prima casa editrice nel 2015 per fondare la seconda, non ha potuto seguirne altro oltre l’esordio. Resta comunque che un autore così spiccatamente generazionale e con una così profonda autocoscienza dovrebbe davvero essere più letto e più discusso di quanto non venga fatto [inserire qui una frecciatina nei confronti di Sally Rooney].
Con l’ingenuità di chi avanza un giudizio troppo affrettato, chiudevo la mia recensione al precedente Lotte e metamorfosi di una donna dicendo: “Sì, un po' mi ha deluso. Credo anche che, salvo qualche nuova tragedia, l'autobiografia sia una vena esausta, per questo autore”. Un’affermazione che, per quanto io non rinneghi e ritenga ancora pertinente a quel volume, Louis ha prontamente contraddetto. Perché Metodo per diventare un altro è ancora una volta un testo autobiografico ma, sebbene ripercorra ancora quella vita che l’autore ha già approfondito dettagliatamente nei libri precedenti, qui l’indagine restituisce ancora moltissimi risultati, quasi come se Louis avesse cambiato il metodo - da cui appunto il titolo - con cui ha attuato l’analisi della sua esistenza. E ad essere collocato sul vetrino del microscopio, in effetti, è il concetto stesso del cambiamento e dell’adattabilità: senza risparmiarsi, l’autore rivela tutte le azioni consapevoli che ha intrapreso, con calcolo spietato, per smettere d’essere chi i suoi natali sembravano averlo condannato a divenire. Perché Eddy Belleguelle, nato nel povero nord della Francia, avrebbe dovuto ripercorrere il tragitto di suo padre, che a sua volta aveva camminato nelle orme del proprio. A causarne la deviazione, sostiene la voce narrante, è l’omosessualità: ovvero l’incapacità di uniformarsi ad uno standard di mascolinità, irraggiungibile in quanto attratto emotivamente e sessualmente da altri uomini, e quindi la condanna alla marginalizzazione e alla piena consapevolezza di questa. Nel margine, tra soprusi e cattiveria e bullissimo, Eddy sviluppa un desiderio bruciante di fuga verso un altrove più fatto a sua misura [oppure un nuovo scenario a cui uniformarsi] e, soprattutto, una tenacia ferrea. A guidarlo nei suoi cambiamenti – d’atteggiamento e di vestiario, ma anche di linguaggio, fisici e di gusto – sono la disperazione e una vendicativa bramosia di rivalsa: mutare è d’obbligo per non fare ritorno nell’oblio della provincia. Non sempre le scelte fatte lo fanno apparire come una brava persona, anzi: in più occasioni racconta di come ogni incontro sia stato un’occasione per ottenere qualcosa in cambio – sapere, denaro, un posto in cui dormire, conoscenze – e di come i suoi rapporti più duraturi siano tutti stati sfruttati per migliorare la propria condizione. Un arrampicatore sociale in piena regola, insomma, deciso a prendersi l’agio che non gli è capitato in sorte, spinto anche da un forte egoismo privo di pietà nei confronti di chi si ritrova ad usare. Verrebbe da etichettarlo come “mostro”, se non fosse noto tutto il pregresso e tutta la cattiveria gratuita che gli è stata riservata fin da bambino e se non apparisse palese, tra le frasi, la sua riconoscenza per chi gli ha aperto le porte e il disprezzo per sé nell’aver preso da loro più di quanto ha restituito. Nei confronti di questo autore, sui cui libri mi fiondo appena ve ne è uno nuovo sugli scaffali e che mi brucia tra le mani nell’arco di nottate insonni, nutro un affetto che probabilmente va ricondotto all’identificazione. Per tanti versi siamo simili e, in luce di ciò, non posso non provare una certa invidia per il suo coraggio di prendere in mano il proprio destino e cambiarlo senza alcun timore nei confronti del prezzo da pagare per farlo. Sì, lo stimo e lo disprezzo, per il suo essere così impenitente nell’affrontare qualsiasi difficoltà e pedaggio.
Chiudo questo volume con tanta curiosità nei confronti di ciò che scriverà ora (altra autobiografia, seguendo la parabola letteraria di Ernaux?) e, soprattutto, con una strana cosa nera che mi si rivolta nel petto e di cui non so dare ragione.
Εντουάρ, Έντυ ή όπως αλλιώς θέλεις εσύ να λέγεσαι, θέλω να σε πάρω μια αγκαλιά, μεγάλη και σφιχτή και να σου προσφέρω την φιλία μου. Θέλω να ξέρεις ότι η μεταμόρφωσή σου ήταν ένα συναισθηματικό ρολερκοστερ για μένα. Δεν ξέρω αν στα χέρια μου θα πέσει ποτέ πιο αληθινό βιβλίο, πιο διαπερατό, ένα βιβλίο που να με έκανε να αναρωτηθώ περισσότερο πόσα και ποιά πράγματα θεωρώ δεδομένα σε αυτή την ζωή; Νόμιζα πως σε κατάλαβα διαβάζοντας το "Να τελειώνουμε με τον εντύ μπελγκέλ", μα όχι, δεν είχα καταλάβει τίποτε, ούτε την μύτη του παγόβουνου του πόνου σου, της ανάγκης σου να φύγεις και να γίνεις κάτι άλλο, πιο αποδεκτός από την κοινωνία, μακριά από την φτώχεια και τις συνήθειες που την κυκλώνουν, μακριά από τον τόπο που γεννήθηκες και τις συνθήκες στις οποίες μεγάλωσες. Με συγχωρείς, δεν ήξερα πόσο μεγάλο αγώνα έδωσες και με την ίδια την κοινωνία για να ξεφύγεις από τον φάυλο κύκλο που σου είχε επιβάλλει η τάξη που γεννήθηκες, αλλά κυρίως μέσα σου, με το πώς θες να μεταμορφθωθείς και με τι μέσο θα το καταφέρεις. Όχι, δεν εκμεταλλεύτηκες τις φιλίες αυτές, ο άνθρωπος πάντα πρέπει να εφευρίσει μέσα για να ξέφευγει από την θέση που του έχει δοθεί στην κοινωνία. Και αν τους εκμεταλλεύτηκες, εγώ σε δικαιολογώ. Δεν ξέρω τι παρηγοριά θα σου δώσει αυτό. Ελπίζω να ξέφυγες όντως, να σου ταιριάζει τελικά ο κόσμος που διάλεξες, στο εύχομαι. Όπως εύχομαι και να συνεχίσεις να γράφεις γιατί έχεις τόσα πολλά να πεις και είμαι όλη αυτιά να τα ακούσω.
"'Ενιωθα τοσο απομακρυσμένος από τους συγγραφείς που διηγούνταν πώς ανακάλυψαν τη λογοτεχνία μέσα από την αγάπη για τις λέξεις και μέσα από τη συγκίνησή τους για την ποιητική θέαση του κόσμου. Δεν τους μοιάζω. Εγώ έγραφα για να υπάρχω." "Χάρι σε όλα αυτά άρχισα να αγαπώ ειλικρινά την τέχνη και τη λογοτεχνία, να μη γράφω μόνο ξεφεύγω αλλά και για την ίδια τη λογοτεχνία, να μη γράφω μόνο για να δώσω τον εαυτό μου αλλά και για να προσπαθήσω να βοηθήσω τους άλλους, ακούγεται μάλλον κοινότοπο να λέω τέτοια πράγματα με αυτόν τον τρόπο, αλλά είναι αλήθεια, ήθελα να γράψω βιβλία που θα ήταν όπλα για τους άλους."
J'ai tellement entendu parler de cet auteur et je l'ai si souvent écouté en entrevue qu'il me semblait avoir déjà lu l'un de ses livres. Son 5e opus autobiographique, Changer : méthode, n'est pas très différent de ce que j'ai pu apprendre de lui jusqu'à présent. Selon moi, Édouard Louis est la saveur du mois avec le petit côté sensationnaliste de ses expériences (gigolo, prostitué, vagabond, etc.) qui épate les lecteurs. Mais je trouve fort en café qu'on ose comparer cette écriture à celle d'Annie Ernaux, une écrivaine dont la qualité du corpus est à des années lumières de celle d'Édouard Louis.
Édouard Louis joue la carte du misérabilisme, issu d'un milieu inculte et pauvre et dénigre ses parents, happé par le désir de devenir un être d'exception. Mais l'ignorance de ses parents qu'il piétine pour se hausser au statut d'intellectuel dans la société, des milliers et des milliers de gens l'ont vécu et le vivent encore. Est-ce que le fait qu'il soit homosexuel peut donner plus de prestige à sa démarche? Je ne crois pas.
Revenons à son écriture qui, dans ce récit n'a rien d'exceptionnel. Très linéaire, presque scolaire, la narration se déroule sans éclat. La description du milieu gay et de sa solidarité n'a rien de nouveau. Par dessus tout, cette profonde volonté de se distinguer, de connaître les plus hauts niveaux d'embourgeoisement ne sont pas pour moi des valeurs auxquelles je m'intéresse.
tęskniłam za obszerniejszym w treści Louisem, ale warto było czekać na „Zmianę”, więcej tu intymności, nie w sensie faktów z życia, z tymi Louis od początku rozprawiał się sumiennie i dogłębnie, ale tu więcej mamy zakamarków duszy, zwłaszcza tych najgłębiej ukrytych, wstydliwych, celowo zakopanych, cena awansu społecznego, motywy i koszta, a także refleksje z perspektywy czasu — kurczę, czy to nowy ulubiony Louis?
In “Anleitung ein anderer zu werden” erzählt Édouard Louis seine (Klassen-)geschichte: Aufgewachsen in ärmsten Verhältnissen in einem Dorf im Norden Frankreichs, schafft er den Sprung ans Gymnasium in einer größeren Stadt, von dort aus bis an die Universität und schlussendlich sogar bis nach Paris. Das Buch ist eine Erzählung des Weges dorthin, den Menschen, die ihn auf dem Weg - oder auf verschiedenen Etappen - begleitet und geformt haben, auf die Veränderungen, die er - sowohl optisch, als auch innerlich - durchlaufen hat. Denn der Klassenaufstieg bedeutet für ihn auch schmerzliche, hart trainierte Veränderungen: Manieren, Dialekt und Lachen mussten passend zu seinen neuen sozialen Kreisen eingeübt werden. Außerdem: Neue Kleidung, neue Frisur und gemachte Zähne.
“Nachts träumte ich davon, mich zu verändern, ein anderer zu werden, und vielleicht wurde bereits in diesen ersten Lebensjahren die Idee der Veränderung für mich zentral.” (S. 26)
Ich hatte ehrlich gesagt nicht damit gerechnet, dass mich dieses Buch so fesseln würde. Ich hatte davor noch nichts von Édouard Louis gelesen, fand aber das Klassen-Thema so spannend, dass ich es unbedingt lesen wollte. Ich konnte das Buch gar nicht mehr aus der Hand legen - bevor ich mich versehen hatte, war ein Nachmittag rum und ich hatte einfach 150 Seiten in einem Rutsch weggelesen. Viele Stellen oder Sätze von Édouard Louis gingen mir dabei direkt ins Herz und - auch aufgrund der heftigen Thematiken - hatte ich beim Lesen mehrfach Tränen in den Augen oder musste heftig schlucken. Es gibt kaum eine Seite im Buch, in der ich nicht einen Satz mit Bleistift markiert habe - absolutes Lese-Highlight!
“Nach und nach löschte ich alle Spuren des Menschen aus, der ich gewesen war.” (S. 219)
“Anleitung ein anderer zu werden” war mein erstes Buch von Édouard Louis - aber ich war hiervon so begeistert, dass es garantiert nicht mein letztes bleibt. Eventuell wurde gestern Abend auch schon das nächste von ihm bestellt…
Edouard Louis does best what young people excel at: talk about their life issues as if nothing in this world matches them in urgency.
This could be endearing if his hyperbolic language wasn't so irritating. Moving to a new city, admittance to the University, finding money for the dentist or even reading books are invariably a matter of life or death in the author’s universe.
As I was turning the pages, I found myself sympathizing less and less with him. The author is trying to frame his appetite for transformation and revenge (two words that appear almost in every page of the book) as a consequence of his poor family background and the homophobic bullying he suffered as a child.
I’m not sure I buy this.
For one, I feel that the author is trying to curate the image of a perfect victim for himself, but there is no such thing as the perfect victim. And the book is filled with an obsession with success, fame, and recognition, but I find that this does not connect very convincingly with his past experiences. Victimhood and grandeur can exist in their own right.
Then, there are passages that read as a reply to accusations of him taking advantage of people around him, but his apology doesn’t come off as honest. He swears, for instance, that he truly loved his best friend Elena, but there are no cues of the reciprocity, admiration, and devotion one sees in true friendships.
And finally, there are some conspicuous narration gaps: people in his life open their homes to him, feed him, mentor him, but, because so little background is provided for these acts of generosity, we are left with no other choice but to think that this is out of the goodness of their heart. Edouard Louis is one very lucky and lovable boy…
…or maybe his victimhood, his hyperbole, and his sense of grandeur disarm the good-faithed people around him and give them no choice but to offer help.
All autobiographies contain to some extent elements of embellishment of the real events, either on purpose or because of an honest delusion. But with Edouard Louis I found it difficult to relax and enjoy the beauty of his lies because I felt that he was very anxious about us believing him.
My suspicion that the author is not very honest was reinforced somewhere in the middle of the book when, in a footnote, he boldly admits that “for the sake of coherence” he replaced the real protagonist of a key incident (the night he first attended one of Didier Eribon’s lectures) with Elena. I am still baffled as to why he would include this confession of reality distortion in the text…
But perhaps my biggest issue with this book is the author’s aversion of his humble roots. Ironically, I found this to be the most honest part of the entire book. The author feels nothing but embarrassment and rage for his upbringing and he blames his parents for all things bad in his life. I found particularly heartbreaking how he would allow people from his new environment to criticize his parents without any willingness to defend them.
Edouard Louis will pretty much have us believe that his parents didn’t do much for him. This could bear some truth, but every now and then, contrary to his intention, the narration allows us to perceive a different reality – that of two parents who, within their possibilities, did what they thought was best for their children: watch TV together, take them to the supermarket, brag about their school grades - there is even a scene in which his dad talks to his mum about his fear for their son’s homosexuality. These things give me the impression that the author’s parents were doing more than the bare minimum, given their circumstances.
There is no doubt that Edouard Louis is very good with language. He managed to transmit his angst to me to the point I couldn’t put the book down. I just wish that he treated the very many important themes of his book – poverty, bullying, ambition, class mobility, sex work – with the honesty and humanity they deserve.
I saw many readers in other reviews asking Edouard Louis to write a novel next. I think I agree, as I sense that he is best when he makes things up.
Σε λένε Εντουάρ Λουί, είσαι γύρω στα 30,καταξανθος, Σκορπιός στο ζώδιο,κι ειχες την μεγάλη επιθυμία να κατακτήσεις τον κόσμο, αλλά η πιο βαθιά ηταν να ξεφύγεις απο τον ηλίθιο κόσμο που σε περιέβαλε.Και τα κατάφερες. Η ειρωνεία είναι πως αυτός ο κόσμος που σε έφτυνε και σε έκανε δυστυχή, τελικά ήταν αυτός που σε ανύψωσε.Τωρα αφού έγραψες ολη την πικρή ιστορία της οικογένειας σου, και την καταπληκτική σου πορεια προς στην Μεγάλη Αλλαγή, τώρα λοιπόν αφού γράφτηκαν ολα, δεν μένει παρα να γράφεις το μυθιστόρημα,το αληθινό μυθιστόρημα του κόσμου,του καθένα απο μας, έτσι όπως μας υποσχέθηκες. Για να διαπιστώσουμε για ακόμη μια φορά πόσο μεγάλος καλλιτέχνης είσαι.
Edouard Louis est un auteur agaçant. On pourrait avoir l'impression que ses livres tournent un peu en rond autour des thèmes, et son style peut le faire apparaître comme un écrivain un peu poseur. Pourtant, il vise juste presque à chaque fois. Dans son dernier livre, il raconte son parcours de transfuge de classe, de son enfance dans un village picard qui faisait déjà l'objet de son premier roman autobiographique En finir avec Eddy Bellegueule jusqu'à la parution de ce premier roman justement, en passant par ses années au lycée à Amiens puis ses études supérieures à Paris.
J'ai retenu deux grands thèmes dans ce livre. D'abord et avant tout, la transformation, physique, mentale, sociale et culturelle de son auteur pour échapper à son enfance et à son milieu d'origine. Ensuite, les rencontres et les amitiés qui accompagnent et rendent possible cette transformation en permettant à Eddy/Edouard d'acquérir les codes des milieux sociaux qu'il fréquente.
Si je voulais pinailler, je dirais que l'écriture de ce livre n'est pas toujours fluide, qu'il y a des transitions qui m'ont semblé maladroites ou mal amenées, mais l'ensemble se lit tout de même très bien.
Surtout, c'est un livre remarquable sur la trajectoire de transfuge de classe et des sentiments ambivalents qui traversent celui qui réalise ce parcours, entre impératif de fuite, désir de réussite, soif de revanche, et regret de ce que l'on perd sur le chemin. J'ai cru comprendre que ce sujet des transfuges de classe était "à la mode" en cette rentrée littéraire, mais à mes yeux Edouard Louis est l'écrivain qui en parle le mieux, ou en tout cas celui dans lequel je me reconnais le plus, celui dont les mots me touchent le plus.
Ma käisin töö tõttu mõni aasta tagasi Tõnu Õnnepalul külas ja muu jutu sees küsisin ka, et mis tal praegu pooleli on. Õnnepalu ütles, et palju on igavaid raamatuid, aga üks prantsuse noormees, Edouard Louis, raputas teda viimati, sest see on tõesti midagi värsket. Tellisin kohe koju jõudes endale kõik Louis' raamatud inglisekeelsetena, sisuliselt hingasin need sisse ja olin ka tükk aega raputatud. Sest see on nii aus, nii valus ja toores ja kohati samastutav. Nüüd, tänu Õnnepalule, saab Louis'd lõpuks ka eesti keeles lugeda ja ta on ikka sama raputav ja sama aus.
lugesin ühe istumisega läbi. selles raamatus oli nii palju seda, mida muidu öelda ei julge, aga mis eriti nooremana on tegelikult nii igapäevane: teistelt nende isiksuse huvitavamate külgede varastamime, inimeste sõpradeks saamine seetõttu, mida neil sulle pakkuda on, see kadedus, mida tuntakse sõprade vastu, kes on sinust välja kasvanud. tahan olla nüüd keegi teine, mitte enam mina
Świetna. Już dawno żadna książka nie skłoniła mnie do tylu refleksji. Louis to niezwykle utalentowany pisarz, który może pisać cały czas o tym samym, jednak za każdym razem odkrywa coś nowego. Niesamowita. Widzimy tytułową „Zmianę” autora, a ten proces był dla niego bardzo bolesny, wyboisty, budzący w czytelniku swego rodzaju złość, niepokój. Louis zdołał również wiele ukryć między wierszami. Czekam na kolejne.
Beautiful, honest; to be expected from Ed, whose books never fail to delight, surprise, hurt, and heal the reader. Another great addition to his three-dimensional autobiographical project toward self-discovery
Immer wieder gibt es diese Bücher, die einem den Atem nehmen; die sich gleichermaßen wie eine wärmende Decke um einen legen und einem Tränen in die Augen treiben. Bücher, die einen nicht mehr loslassen, etwas bewegen, Gedanken weit über das Ende der Zeile hinaus provozieren.
Schon immer strebte er danach, ein Anderer zu werden, seiner Herkunft, die sich in Gestik, in Stimme und Haltung in ihm manifestiert hatte, zu entfliehen. Seinem Vater. Der Armut, der Scham. Er wollte Édouard werden, in Paris studieren und leben, aufsteigen. Frei sein, sich frei machen, ein gutes Leben führen. Doch diese Veränderung hat einen Preis. In "Anleitung ein anderer zu werden" (aus dem Französischen von Sonja Finck) beschreibt Édouard Louis reflektiert, ehrlich und ungemein vulnerabel, wie die letzten Jahre seit der Veröffentlichung seines Debütromans "En finir avec Eddy Bellegueule" und der damit verbundenen Bekanntheit, aber auch welche Personen ihn verändert haben. Aus einer gereiften, erfahreneren Perspektive blickt er zurück auf die Beziehung zu seinem Vater und Szenen seiner Kindheit, die er in seinen drei vorherigen Romanen bereits umriss, und erzeugt so ein Gefühl der Nähe, des „Eingeweihtseins“. Doch nun, Jahre später, ist im vieles klarer, so auch die Rolle seiner einstmals besten Freundin Elena, die ihm ein Vorbild war, seine Metamorphose begünstigte und unterstützte.
Gleichermaßen sehnsuchtsvoll, schambehaftend und ablehnend versucht er in einer fiktiven Ansprache an seinen Vater Distanz- und Fixpunkte zu definieren, um den Erfolg seines Bemühens, seine Herkunft abzulegen, zu objektivieren. Es sind Dinge, die er sich nie traute, ihm zu sagen, aus Angst, sie könnten ihn verletzen; „ich will nur, dass du es weißt, mehr nicht“ (S. 28); Dinge, die er sich im Schreiben immer wieder vergegenwärtigt, um sie zu verarbeiten und mit Abstand betrachten zu können: den Umgang mit Sexualität und Rassismus, seine soziale Klasse und seine Erziehung.
Erst durch seine Freundschaft zu Elena, einem wohlhabenden Mädchen am Gymnasium, das ihn zu sich nach Hause einlud, erkannte er: Was für ihn normal ist, was im suggeriert worden war, normal zu sein – Rauchen in der Wohnung, Essverhalten, von Geschwistern trübes Badewasser –, ist es in anderen gesellschaftlichen Schichten nicht. Er verbringt immer mehr Zeit im Kreise ihrer Familie, schaut sich ab, wie er zu lachen, sprechen, zu essen, wie er sich zu betragen hat. Wie er ein besserer Mensch werden kann. Er färbte seine Haare, begann, andere Kleidung zu tragen; Jahre später unterzog er sich mit der finanziellen Unterstützung seiner Geliebten einer Haartransplantation und umfassender Kieferchirurgie. Bis er endlich Édouard wurde.
In gewisser Weise sollten seine Begegnung mit Didier Eribon und dessen Autobiographie „Retour à Reims“ einen Punkt in seinem Leben markieren, an dem ihm bewusst wurde, was er wirklich will, wohin er will, dass er der sein kann, der er immer sein wollte. Er suchte seine Nähe, sehnte sich danach, von ihm zu lernen, wie er zu sein, talentiert und wohlhabend, und fand schließlich einen Freund in ihm, der ihn leitete, prägte und bei seinem Aufstieg weiterhalf. So hangelte er sich schließlich von einer Bekanntschaft zur nächsten, flog hoch und stürzte tief – und wie er dies so offen darlegt, sich seinem Scheitern und dessen Gründen komplett bewusst ist, das hat mein Herz wirklich berührt. Immer wieder springt er in diesen schwierigen Erinnerungen von der Vergangenheit in die Gegenwart, um eine „Pause zu machen“, schließlich ist es auch für ihn emotional belastend, all das aufzuarbeiten. Und immer wieder: Perspektivwechsel, kurze, schneidende Einwürfe, in denen er sich selbst anspricht, vor einem Spiegel stehend anklagt, um dann, um sich wiederum zu distanzieren, von sich selbst in der dritten Person redet, sich objektiviert. Der Raum zwischen den Zeilen voller Schmerz.
Könnte ich jemals solch drastische Maßnahmen ergreifen, um eine andere zu werden, meine Art zu sprechen, zu schreiben verändern, um mich meiner Herkunft zu entsagen? Ich glaube nicht, es würde sich komisch anfühlen, wie ein Schauspiel hinter geschlossenem Vorhang, das Skript noch in der Hand. Édouard jedoch, er spricht frei aus seinem Herzen, spricht mit all dem Willen und Mut, den es braucht, die Fesseln abzustreifen, mit all der Demut und dem Schmerz, den er erfuhr, und letztlich auch voller Respekt vor all den Menschen, die ihn zu dem machten, der er heute ist. Auch vor seinen Eltern, denn sie werden immer ein Teil von ihm bleiben, auch wenn in seinem Pass ein anderer als sein Geburtsname steht. Und wegen all dieser Aspekte, dieser tiefen Menschlichkeit, Offenheit, seine Geschichte in dieser Art mit uns zu teilen, bleibt sie für immer in meinen Gedanken. Magnifique, monsieur Louis!
Det här är – exakt som titeln belyser – en närgången och konkret redogörelse för hur och varför Eddy Bellegueule gjorde om sig till Édouard Louis. En del av metoden var att slå igenom som författare vilket han gjorde som 22-åring med Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. Nu när han är närmare trettio, etablerad författare och färdig med sin förvandling, kommer fortsättningen på debuten.
”Det jag skriver ska inte tolkas som berättelsen om hur en författare föds, utan som berättelsen om hur en frihet föds och om att bryta sig lös från ett avskytt förflutet, till varje pris som helst.”
Jag har läst (och minns faktiskt) hans tidigare böcker och känner mig därför bekant med den gräsliga uppväxten som innebar fattigdom, mobbning både i skolan och hemma, självhat bland annat på grund av att han är homosexuell. Hans erfarenheter bekräftar att klyschor ibland kommer till av en anledning, exempelvis att det är precis så hemskt som man kan föreställa sig att alltid bli vald sist på jympan eller att biblioteket med bibliotekarier kan utgöra ett utsatt barns tvibo.
”..jag hånade mig som jag hade gjort som barn när någon kallade mig bög och jag sedan upprepade glåpordet inom mig i timmar, som om den andre hade lyckats inympa Glåpordet i mig, som om mobbaren inte bara besatt makten att mobba utan också tvinga den mobbade att upprepa glåpordet för sig själv om och om igen och bli en medbrottsling, som om våldet i glåpordet också bestod i tvånget att spela med..”
För mig, som redan läst om hans hemska erfarenheter är Att förändras: en metod främst ett sociologiskt lexikon över hela spektrumet med klassparametrar, från den djupaste botten (brist på mat) till den översta toppen (dricka årgångsvin i en soffa med isbjörnsskinn). Här delger han utan förbehåll sina gedigna och empiriska kunskaper som klassresenär. Han bryter ner de olika klassernas beståndsdelar och förtydligar det våld som klassamhället medför. Han förborgerligar sig själv genom att förändra skrattet (skrattar tystare), samtalsämnena (pratar ej om kroppen), dialekten (övar han bort), bordsskicket (ändrar grepp på besticken), tv-tittande (från åtta timmar per dag till noll) och så vidare. Han byter ut pastisen mot vin, stormarknaden mot opera som lördagsnöje, sportkläderna mot jeans och skjorta, jympadojorna mot klackskor, skränet mot tystnad och han möblerar med skrivbord. Han går ner i vikt, lägger hela lönen på vin i gå-bort-present, tandläkaren och böcker. Han klättrar med hjälp av kulturen och tränar upp blicken för skönhet.
”Man talade inte om sin kropp, sin mage, sina fysiologiska funktioner, kroppen skulle man inte låtsas om – och märkligast av allt var att ingen uttalade de reglerna, de bara fanns där.”
Från Eddy Bellegueule till Édouard Louis Det är en oerhört informativ, tydlig och bra text (samt bilder) som kanske mer än någonsin behövs nu när man står med mössan i hand efter att högervindarna blåst den av skallen. Klassklyftor skapar en avgrund i samhället som successivt underminerar hela konstruktionen.
”Mitt privilegium var att ha upplevt ett liv utan privilegier.”
Som litteratur anser jag den vara något ojämn och bitvis övertydlig. En text som är stängd har redan fullgjort sitt syfte för författaren, då den skrivs. En text med luckor behöver mig som läsare, mina tolkningar. Det är lite för ofta den första varianten här. Jag uppskattar inte heller hur han riktar texten till ett du, först pappan sen Elena. (Elena är vännen som blev hans första kontakt med medelklassen.) Det känns lite krystat och felplacerat. Igen tänker jag att han glömmer sin mamma.
Samtidigt älskar jag den här skriften lika mycket som hans tidigare, och nästan lika mycket som Annie Ernaux böcker som verkar inom samma autofiktiva och klassmedvetna genre. Louis är förstås inte lika bra på att inkludera kvinnliga erfarenheter, däremot är han ännu mer bjussig. Han erkänner sina synder, skriver om sina fula sidor, om att han skämts för sina föräldrar, om lögnerna, han krälar i stoffet och ber läsaren och Elena att inte döma honom. Jag vill inte döma honom. Men kan inte helt låta bli. Det blir lite väl mycket självält. Det finns en tilltro till friheten och liberalismen som jag finner naiv, den sticker extra mycket i ögonen när han skriver om sina erfarenheter av prostitution. Finns det förresten ens någon kvinnlig erkänd författare som skrivit om sina egna erfarenheter av prostitution?
När jag läst klart boken tänker jag på vad ursprung egentligen är för något. Går det att påverka det inre (tankar, självkänsla) med teater, yttre attribut (tänder, dialekt, kläder)? Får man använda andra människor som språngbrädor och hur skiljer det sig egentligen från vanlig vänskap där man ”inspirerar varandra”? Jag tänker på hur det verkar lindra människans ångest att vara på resa, i förändring. Strebern mår gott så länge hon rör sig uppåt, men när hon är framme.. vad händer då?
Jag lider med författaren som redan nu vid trettio krisar och lider av att han inte kan leva i nuet. (Vem fan kan det?) Men jag ser också fram emot att läsa de böcker som ska komma ur hans fyrtiokris…
valla édouard louis’nin en az sevdiğim kitabı oldu. “babamı kim öldürdü” zaten bence hâlâ en iyi kitabı, “şiddetin tarihi”nde seçtiği anlatıcı ve teknik nefisti, annesini anlattığı kitap da kalplerimizi ısıtan tatlılıktaydı, “eddy’nin sonu” ilk kitap olarak ve anlattıklarıyla iyiydi. şimdi öncelikle “değişmek” roman olarak tanımlanamaz bence, otokurmacadansa anıya daha yakın bile diyebilirim. eddy’nin sonu’nun devamı sanki. édouard louis’nin lisede başka şehre girmesi ve orada da hırslanıp paris’e üniversiteye gitmesi ve bu arada ayan beyan ortada olan sınıfsal farklılıklar, bedenen kendini kabullenme süreci ve sonrasında da sınıf atlama hırsı anlatılıyor. tüm bunları önce babaya sonra da lise okuduğu şehirdeki en yakın arkadaşı elena’ya mektup şeklinde yazıyor. açıkçası babaya mektuplar fikren mantıklı ve insanı ikna eden mektuplar çünkü biliyoruz ki baba-oğul meselesi edebiyatın temel meselelerinden ama seçkin sınıfı öğrendiği elena’ya yazdığı mektuplar çok kendisiyle hesaplaşma biçiminde ve bu hesaplaşma aslında “ben seni kullandım mı”ya geliyor. louis bunu dert ettiği için yazmış bu kitabın yarısını ama bu dert beni ikna etmedi üzgünüm. ayrıca sonrasında yaptıkları, sınıf atlama hırsıyla önce işadamı, sonra burjuva, sonra aristokrasi diye giden sevgililer silsilesini okuyunca dedim ki evet édouard, kullanmışsın :)) bu ne hırsmış yareppim. bunu eleştirmek için söylemiyorum, son derece haklı sebepleri var, gerekeni yapmış ama cidden hem hırslı, hem şanslıymış. herkese nasip olmayacak şanslar yani. maşallah. sınıf meselesinde aslında politik olarak çok da doğru yerden bakmadığını öğreniyoruz bu kitapta. hele açık radyo söyleşisindeki bazı cümlelerinden sonra buna kesin karar verdim. babasıyla mı, yalnız bırakıp bırakıp gittiği arkadaşlarıyla mı hesaplaşıyor çatısı tam da belli olmayan bu kitapta da louis açık açık, çok güzel anlatıyor. ona bir lafım yok. ama tekniğiyle de içeriğiyle de bence epey zayıf kalmış. ayberk erkay yine çok iyi çevirmiş. acaba artık cepten mi yemeye başladı édouard’cığımız diye düşünmeye başladım.
Edouard Louis, Değişmek isimli kitabında -ki bu kitabı otokurmaca olarak tanımlayabiliriz sanırım- kendi dönüşümünü, doğumunu şiirsel bir dille ifade edecek olursak metamorfozunu anlatıyor. Fransa'nın Amiens şehrinde geçen çocukluğuyla, yoksulluğuyla, cinsel kimliğini keşfediş serüveniyle hesaplaşma metni bu. Kendini inşa edişini tüm dürüstlüğüyle, olduğu gibi aktarıyor Louis. Anne ve babasına olan öfkesinin, intikam arzusunun onu nasıl da başarılı bir yazara dönüştürdüğünü okuyoruz. Kimi zaman pragmatik ve çıkarcı bir insana dönüştüğünü görerek hem de... Louis günümüzün en genç ve en yetenekli yazarlarından biri bence. Annesi ve babasıyla hesaplaştığı kitaplarına ek olarak kardeşlerini anlattığı kitapları da var. Onlar henüz dilimize çevrilmemiş. Benden bir yaş küçük bu zarif adamdan yıllar boyunca kim bilir ne çok konuşacağız.
London Book Review Bookshop'ta gerçekleşen röportajının videosunu büyük bir keyifle izledim. Yazarken olduğu gibi konuşurken de açık ve kendini iyi ifade ediyor bence.
Υπέροχος ο Εντουάρ για μια ακόμη φορά. Μια εξαιρετικά προσωπική αφήγηση που περνάει από τα διάφορα στάδια της αλλαγής· ένα εξομολογητικό οδοιπορικό από τα πρώτα χρόνια της παιδικής του ηλικίας, την ανάγκη του για «αλλαγή», την προσκόλληση στη φίλη του Έλενα και τον ρόλο που αυτή έπαιξε στον νέο του εαυτό, τη μετακόμιση στο Παρίσι, και τόσα άλλα...μέχρι να γράψει το πρώτο του βιβλίο «Να τελειώνουμε με τον Εντύ Μπελγκέλ». Υπέροχο! Και όπως είπε από κοντά στην ομιλία του στην Αθήνα, δεν γράφει auto fiction αλλά μια συλλογική αυτοβιογραφία για όλους μας.
Η ιστορία της ζωής μου είναι μια διαδοχή από κατεστραμμένες φιλίες. Σε κάθε στάδιο αυτής της ζωής. αυτού του αγώνα ενάντια στον ίδιο μου τον εαυτό, αναγκάστηκα να αποχωριστώ ανθρώπους που είχα αγαπήσει για να μπορέσω να προχωρήσω ακόμα παραπέρα. Δεν το αποφάσιζα, ούτε κι εκείνοι: αγωνιζόμουν για να μεταμορφωθώ, εκείνοι δεν είχαν την ίδια εμμονή, έμεναν έτσι όπως ήμουν όταν τους είχα γνωρίσει, και ξαδνικά δεν μοιάζαμε πια· δεν βρίσκαμε πια τίποτα να πούμε, δεν καταλαβαινόμασταν πια. Δεν μου έμενε παρά μόνο να φύγω σε αναζήτηση άλλων ανθρώπων που θα με δέχονταν, προτού η επιθυμία μου για μεταμόρφωση με σπρώξει ξανά προς μια άλλη ζωή, και με κάνει να τους εγκαταλείψω και αυτούς με τη σειρά τους.
Byłam trochę obrażona na EL po jego ostatnich broszurach, ale postanowiłam dać mu ostatnią szansę, for old times' sake i całe szczęście, bo Zmiana jest wartkim zapisem kolei i kosztów awansu społecznego, ambiwalentnym autostudium klasowych obsesji. Bywa pretensjonalna, ale Louis świadomie tworzy swoją prywatną mitologię, nie bojąc się wysokich, autokreacyjnych tonów. To w końcu także list z podziękowaniami do wszystkich, które pomogły mu na drodze do upragnionej przemiany, pełen wzruszającej wdzięczności, wstydu i nostalgii. Tym razem jestem na tak i pewnie przeczytam następną...
Yazma ihtiyacının sebebi uzun değil dolu dolu yaşanmış bir hayat ... Kaçmaya çalıştığı hayat olmasaydı da şu an burada olmazdı .
Ne zamandan beridir markajimda olan yazarlardan biri . Bu sefer kendi personasını inşa eden hayallerine erişmek için değişim ve dönüşüm geçiren beden ruh kombini .
Konumunu ve ortamını beğenmeyen her birey için geçerli bir algoritma .Cevher filminden sonra dilimize pelesenk olan kendinin en iyi versiyonuna ulaşmaya çalışan milyonlar var .
Bu kadar estetik , bu kadar eğitim bu kadar hap bilgi furyası boşa olamaz . Özellikle sanal hayat piyasasının ortaya çıkardığı sanal hayat dizaynı aldı başını gidiyor . Bu inşa süreci geçmişlerini Google arama sayfasında bulamadığınız bir çok influenser üretti .Kim bu hayatımıza giren perfecto insanlar 🤣
Kitapta geçen itiraf söylemleri tüm genelin küçücük örneklemleri ve Éduard'ı kendi jenerasyonunda normal bir noktaya çekiyor . Aslında eski hastalık olan bu durumu güncellenmiş varyantı ile sunuyor .
Erişilebilirlik artmasına rağmen makasın hâlâ açık olması acımasız gerçek ama bu hikayenin şimdilik mutlu sonla bitmesi su serpiyor .
Ama sormam gereken bir final soru daha var . Bize anne ,baba ,travma vs ne varsa anlattı ve değişim dönüşüm de ekledi .Bu süreç böyle giderse tıkanma kaçınılmaz .
Artık daha kendi ekseninden çıkıp kurgu karakterler peşine düşüp yeni dünyalar inşa etmeli .
Wenn man bereits Edouard Louis’ Buch „Das Ende von Eddy” sowie die beiden Bücher über seine Eltern gelesen hat, dann könnte man sich fragen, ob man nicht schon alles gehört hat, was dieser junge Autor über sein Leben und über seinen sozialen Aufstieg zu erzählen hat. Die Antwort auf diese Frage lautet ganz klar nein und „Anleitung ein anderer zu werden“ ist der Beweis dafür.
Es ist zusammen mit „Das Ende von Eddy“ sein wohl bis dato mutigstes Buch, weil es so persönlich ist und auf eindrückliche, bewegende Weise aus der eigenen Vergangenheit erzählt. Während „Das Ende von Eddy“ vor allem die Kindheit und Jugend zum Thema hat, also die Zeit vor seiner Flucht nach Amiens, setzt „Anleitung“ genau da an.
Der Wunsch nach einem anderen, einem besseren Leben, das nicht von Armut, Gewalt und Prekarität geprägt ist, in der das Schicksal einer jeden Generation der vorherigen bis ins Detail gleicht und in der sich ein homosexueller Junge nicht verstecken und verstellen muss, sorgt dafür, dass der Wunsch entsteht, ein anderer zu werden. Edouard, damals Eddy, will raus aus dem Dorf, will woanders leben, reich werden. Die Flucht wird zu seinem größten Traum, zu seiner Raison d’Être.
Früh merkt er, dass es die Kunst, das Theater, das Kino, die Literatur und das Wissen sind, die ihm den Aufstieg ermöglichen können. Er trifft auf Menschen, die ihm helfen, die ihn dazu ermutigen, seinen Weg zu gehen. Elena, seine Freundin im Lycée und deren Familie werden die ersten, die er sich zum Vorbild nimmt. Doch als er Didier Eribon kennenlernt, wird ihm auch Amiens zu klein. Er will nach Paris, schafft es sogar, an der prestigereichen École normale supérieure aufgenommen zu werden und beginnt schließlich zu schreiben.
Die Aneignung von Wissen, aber auch seine Hartnäckigkeit und der unbedingte Wunsch, sich von der eigenen Herkunft so weit wie möglich zu entfernen, werden zu treibenden Kräften. Louis ändert seinen Namen, lässt sich die Zähne richten, ändert seine Art zu reden, zu lachen, zu essen, sich zu kleiden und sogar zu gehen. Changer (frz. Originaltitel), sich verändern: davon ist fast alles in seinem Leben betroffen.
Édouard Louis hat ein kraftvolles und beeindruckendes Buch geschrieben. Aus jeder Zeile sprechen Schmerz, aber auch ein ungeheurer Wille, ein Antrieb und es ist genau das, was so sehr beeindruckt. Eine große Empfehlung für dieses Buch, das eines der besten ist, die ich in diesem Jahr bisher gelesen habe.