Hanna Hellquist's Blog, page 4

Vi hade ingen jultomte i år, vi hade Genus-Jenny i stället. Genus-Jenny (som faktiskt är hennes egen benämning på sig själv) kom på annandagen med sin nya pojkvän, min gamla goda vän Ulrik. Samtidigt kom min gamla kompis K med sin blivande man Robert. Vi skulle spela sällskapsspel och sådant, dricka vin och knäcka nötter. Två par och jag, mamma, Göran och Görans mamma.

Tidigare på dagen hade stormen tagit strömmen för oss ute på landet, så vi tände levande ljus och lagade potatisgratäng på...

Innan den värsta julklappshandeln hade hunnit dra igång slank jag och min kompis in på en av lampaffärerna i det där gigantiska köpcentret där jag bor. Min kompis har barn som gillar julen och han skulle köpa några sådana där fina slingor att hänga upp i barnens rum, små självlysande änglar på tråd, och så en likadan till fast med små tomtar.

Medan han stod där och trasslade ut meter av rött och silver gick jag omkring i affären och kikade. Om vi nu ändå handlade till hans barn så kunde vi ju ...

Om man någonsin får barn, kommer man då någonsin att kunna slappna av och inte oroa sig för dem? Låta dem klara sig själva? Springa in med huvudet före i vassa hörn, trilla på cykeln, ligga med fel folk, välja fel jobb, och inte avskärma dem från allt farligt utan i stället vara där och plåstra och trösta om någonting går fel?

Jag vet inte. När jag ser mina kompisars barn springa mot vassa hörn får jag hjärtsnörp, och trillar de från soffan ner i den mjuka vardagsrumsmattan så ilar det i hela ...

En sommar när jag vikade här på DN hände något fantastiskt. Jag och fyra andra unga tjejer, som också vikade på olika avdelningar på tidningen, brukade samlas för att luncha och prata av oss. Vi kom bra överens och hade massor att prata om, vi kände trygghet i varandras sällskap och gav varandra ett slags lugn. Luncherna var en skön ventil i all vår osäkerhet och vilja att vara till lags på jobbet och rädslan för att misslyckas.

Snart diskuterade vi inte bara jobbet, livet utanför och...